Bad beats är något som föranleder en hel del inlägg i bloggar och forumtrådar. En aldrig sinande ström av utsagor från skickliga spelare som blivit utdragna på de grymmaste sätt av tomtar, åsnor, fiskar och allehanda fän och kreatur.
Jag älskar bad beats!
Utan bad beats skulle jag inte spela poker!
Om den skickligaste spelaren alltid vann skulle poker vara ett spel som jämförs med till exempel schack. Slumpmomentet skulle vara bortplockat. Tack vare bad beats vinner den sämre spelaren titt som tätt och får en smak av segerns sötma. Denna sötma kommer att locka honom tillbaka till bordet igen likt nektar lockar ett bi. Och han kommer att plocka fram sina surt förvärvade slantar med förhoppningen att återigen få smaka på segerns sötma.
Därför älskar jag bad beats.
Utan bad beats skulle miljontals med dåliga spelare aldrig få känna hur det är att vinna och därför inte lockas av poker. Slumpmomentet i poker tillhandahåller dessutom den perfekta ursäkten till att man förlorar och tillåter dåliga spelare att återkomma gång på gång till bordet i hopp om att turen ska vända. Och med jämna mellanrum har dåliga spelare tur och vinner och får smaka på den där ljuvliga sötman som håller dem kvar vid pokerborden.
En viktig anledning till att jag spelar poker är att jag vinner över många dåliga spelare. Så varje gång jag blir utdragen genom en bad beat låter jag det bara rinna av mig som vatten på en gås och ler inombords i vetskap om att jag gjort ett bättre spel än min motståndare, men att slumpmomentet låtit honom få vinna idag för att han ska lockas tillbaka att förlora sina pengar till mig en annan dag.
Jag älskar bad beats!
Håller ni med mig?
/Er ödmjuke Fairgrove
Jag älskar bad beats!
Utan bad beats skulle jag inte spela poker!
Om den skickligaste spelaren alltid vann skulle poker vara ett spel som jämförs med till exempel schack. Slumpmomentet skulle vara bortplockat. Tack vare bad beats vinner den sämre spelaren titt som tätt och får en smak av segerns sötma. Denna sötma kommer att locka honom tillbaka till bordet igen likt nektar lockar ett bi. Och han kommer att plocka fram sina surt förvärvade slantar med förhoppningen att återigen få smaka på segerns sötma.
Därför älskar jag bad beats.
Utan bad beats skulle miljontals med dåliga spelare aldrig få känna hur det är att vinna och därför inte lockas av poker. Slumpmomentet i poker tillhandahåller dessutom den perfekta ursäkten till att man förlorar och tillåter dåliga spelare att återkomma gång på gång till bordet i hopp om att turen ska vända. Och med jämna mellanrum har dåliga spelare tur och vinner och får smaka på den där ljuvliga sötman som håller dem kvar vid pokerborden.
En viktig anledning till att jag spelar poker är att jag vinner över många dåliga spelare. Så varje gång jag blir utdragen genom en bad beat låter jag det bara rinna av mig som vatten på en gås och ler inombords i vetskap om att jag gjort ett bättre spel än min motståndare, men att slumpmomentet låtit honom få vinna idag för att han ska lockas tillbaka att förlora sina pengar till mig en annan dag.
Jag älskar bad beats!
Håller ni med mig?
/Er ödmjuke Fairgrove
MooSedick
#305 Mar 2009, 19:25
<P>Se det så här istället: Om 80% stod i 90 % av fallen i sammanlagt 5% av händerna du spelar på säg 35 % av dagarna i en månad skulle 55% vara ett bra utfall på 12 % av nettot i 33% av rullen. Då ser 63% av händerna bra mycket bättre ut än 32% av nötterna och de 5% som inte är kvar ses nog dricka en flaska 40% vodka.. </P>
<P>Glasklart</P>
<P>Glasklart</P>
Men ända avskyr jag bad beats. När 90% av 80%arna i stora potter inte står då har jag svårt att tänka såhär. Då är det bara rigg och andra diverse konsperationsteorier som susar runt i skallen.